Beauty Ritual as Coping Mechanism

I don’t necessarily hide the fact that I’m mentally ill. I don’t always talk about it, but that’s because it’s not always relevant. But today it is.

I have a stubborn case of depression, with some ptsd and anxiety and dissociation sprinkled in for a bit of spice. I have good days and bad days, and lately, they’ve all been bad. I cry a lot. Over anything from dirty dishes to my lack of direction in life – basically, it’s not a good time for anyone (especially not the people i scare off by crying!)

So, in times of distress, we all have coping mechanisms. Some more healthy than others. After trying glitter jars, mindfulness, writing and all those other things people tell you to try to distract from your messed up brain, I’ve found some solace in beauty. It’s kind of funny, actually, that something so anxiety-inducing can also be therapeutic and balancing. When I’m dissociating, what tethers me back to reality may just be the sweep of a brush across my skin – reminding myself that, hey, this is your body and your face with nerves and blood and guts and everything.

It’s almost like I’m sealing myself in, reinforcing my boundaries with creams and pigments.

A skincare routine has a different effect than applying makeup. Skincare is more sensory – textures and sensations. It’s more hands-on – fingers applied directly to skin to smooth in a serum or apply a mask. Masks are particularly fun because you can imagine washing your past self away with the clays and enzymes once they’ve done their work. It’s like shedding your skin, symbolically or if you’re doing a peel, literally. The skincare ritual brings me back to myself through touch.

Makeup is visual.

I see it as the same idea as those adult colouring books, you know, the ones with lots of intricate patterns or maybe famous works of art. Except with makeup, you’re colouring in your face. It’s the outlining of your features visually that draws your consciousness back to reality, you have to focus or you’ll make a mistake. Like this, I kind of feel my brain relax, allowing itself to give full attention to this task.

Filling in eyes, brows, lips, it’s an affirmation of my own existence in this skin, in this body.

6 months ago

6 Comments

  1. Igenkänning!

    När jag verkligen var sjuk orkade jag nog inte bry mig (eftersom sjukdomen dessutom tog sig så fysiska uttryck gjorde jag allt jag kunde för att varken se mig själv i spegeln eller synas av andra = tonade ner både kläder och make up), men nu efteråt kan jag ångra det.
    Idag betyder dålig dag = extra behov av att “ta hand om” ansiktet. Många dagar är det enda jag gör utanför hemmets väggar (jobbar hemifrån) att träna gruppass: och även om jag vet att många tycker det är galet att träna i smink, ställer jag mig alltid framför spegeln och lägger minst mascara innan. När jag ser piggare ut känner jag mig piggare! (och det sistnämnda är det viktiga i sammanhanget).

    Numera är min man den sjuke i familjen (främst fysisk, men med psykiska bieffekter), och han har också påpekat hur mycket bättre det känns att ta sig tid att t.ex. fixa håret innan han går ut.

    För de som inte varit där/aldrig testat kan det säkert låta rent ytligt, men du har rätt i att det har djupare meningar; både visuellt och sensoriskt.

    Ta hand om dig!

    1. Tack för att du skrev! Och ja alltså det är ju väldigt olika. Jag vill egentligen inte bli sedd, men jag har motsatt metod att jag “gömmer mig” bakom kläder och smink, typ som en avledningsmanöver? Samtidigt är det ju inte utan sin problematikmed utseende, det är ju ganska laddat på många sätt. Skulle vara coolt som forskningsämne.

      Ta hand om dig du med!! <3

  2. Vad fint skrivet. Gillar tanken på att makeup kan användas som ett sätt att få “medveten närvaro” som dom där mindfulness-målarböckerna. Jag kan gilla just det mer sensoriska i hudvård, skönt att flytta sin uppmärksamhet från de brinnande tankarna och mot cremer och ansiktet. Men ska också plocka upp sminket nästa gång och fylla ansiktet med färg.

    Tråkigt att höra att du lider av psykisk ohälsa men tack för att du delar med dig. Gillar din blogg!
    Ta hand om dig!

  3. Du har ett så himla vackert språk, inläggen en ren fröjd att läsa. Själv älskar jag det rituella i en hudvård, allt har en specifik ordning och ett syfte. Med sminket älskar jag att det ger utrymme till eskapism. Inte bara för att jag helt kan förlora känslan av tid och rum när jag sminkar mig och går in i någon slags kreativ trans, utan för att påminna mig själv om att det här ansiktet har en stor härlig hjärna bakom. Eller i värsta fall, leka låtsaslekar. Klä ut mig till den vuxna och samlade versionen av mig själv när jag egentligen bara vill ligga hemma och grina. Känner att ibland får man faktiskt fejka, eller så ser min coping ut iaf!

    1. Men wow, tack! *suger i mig komplimanger som en narcissistisk svamp*
      Känner igen mig i vad du beskriver. Särskilt det där med att “klä ut sig” till en fungerande person haha… vad är skillnaden på att låtsas eller inte at the end of the day? Så länge det funkar liksom!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *